Ett oväntat möte!!

Ingela skriver idag… Idag hade jag planerat att följa med Micke upp till berget vid 17-tiden och låna hans fina pannlampa och köra femman. Jag kände efter skidpasset igår att jag verkligen behöver träna skidåkning och kondition. Det var -10 grader när vi åkte upp men jag var riktigt taggad att åka.

Micke gav sig iväg strax före mig och skulle åka milen så vi tänkte att vi är klara ungefär samtidigt. Vi hade båda lite huvudvärk och kände oss sega men ett litet pass skulle nog fungera. Jag gav mig iväg och det var verkligen fina spår och vid Hållsdammen åkte jag höger, baklänges på 2,5 km, på väg mot femman. Jag tycker det är skönt när det inte är så många åkare runt mig och jag visste att det skulle bli mörkare snart så femman kändes som ett bra val och jag skulle klara mig med pannlampan.

Spåren var jättefina och jag passerade där fyran går till vänster och vidare på 2,5 km baklänges. Jag kom en liten bit längre och tänkte att det kommer bli en fin runda. Helt plötsligt kommer två älgar upp framför mig från Hållsdammen. Det var en lite mindre (kalv) som sprang över spåret och in i skogen på andra sidan och efter kom mamma älg och hon stannade mitt på spåret. Oj, tänkte jag, vad coolt – så himla nära. Och under en tiondels sekund tänkte jag faktiskt att jag kanske kunde ta ett kort med mobilen. Men…väldigt snabbt kom jag på andra tankar då älgkon böjde ner huvudet och såg väldigt argt på mig och började gå mot mig.

Jag inser att det här är på allvar och vänder skidorna och åker iväg allt jag kan. Jag vände blicken bakåt lite och ser hur älgkon börjar springa efter mig och framför allt hör jag hur det låter när en fullvuxen älg börjar springa bakom mig. Nu blir jag rädd på allvar och skidar iväg allt jag kan och ser vid min vänstra sida (mot Hållsdammen) att det är en lucka mellan träden och jag kastar mig ner där. Ramlar och upp igen snabbt och gömmer mig bakom ett stort träd. Jag står på isen och gömmer mig så gott jag kan bakom det stora trädet. Inser att jag måste ta av mig skidorna för att kunna springa om det skulle behövas. Jag tar av mig skidorna och står helt tyst, blickstilla bakom trädet. Sedan kikar jag mellan grenarna och ser älgkon stå och speja efter faror (mig!!) och jag tänker att detta är inte sant!! Efter ytterligare någon minut (kändes som väldigt länge) så kikar jag mellan grenarna igen och då ser jag inte någon älg.

Jag tar skidorna och stavarna i handen och smyger sakta upp på spåret, ser ingen älg, så jag springer allt vad jag kan mot konstsnöspåret. När jag kom en bit så känner jag att jag är säker och tar på mig skidorna igen och åker tillbaka till konstsnön där jag känner mig säker. Jag åker runt på konstsnön istället och försöker fatta vad som hände. Min puls var hög och jag känner att jag darrar i kroppen. Nu är jag säker igen!

Nu kan jag le åt detta (och ni får också skratta) men då och där så var jag riktigt, riktigt rädd! Jag kommer nog åka i dagsljus ett tag framöver.