Nu har vi kommit hem och kollapsat i soffan….. Har ont precis överallt i kroppen faktiskt och hjärnan går på lågvarv. Vi gick upp 03.30 i natt kom iväg strax innan kl 4. Stackars Micke som körde hela vägen för det var riktigt dåligt väglag. I Skövde var det glashalt och det snöade hela vägen upp. Snön vräkte ner i Oxberg också när vi kom fram och det hade kommit mycket snö under natten. Pistmaskinerna hade gått för högvarv men…. Micke vallade våra skidor och vi testkörde och det kändes finfint. Temperaturen var 0 och det är i dessa temperaturer som Micke brukar säga att amatörer inte ska köra alls för det är så besvärligt att få rätt valla eftersom vi ”går” på skidorna till stor del.
När det var vår grupp som skulle starta så fick man tränga sig in och försöka få någon kvadratdecimeter som man kunde stå på. Jag kom bland de tio sista i vår grupp…. Det började med 1 km uppför och sedan kom vi ut på själva Vasaloppsspåret. Vi åkte i långa led nästan hela vägen till första vätskekontrollen vid 7 km och sedan lättade det något. Jag märkte direkt att skidorna högg om man bytte spår. Eller bytte spår var ju en överdrift….. Hela tiden försökte jag förtvivlat hitta något som påminde om ett spår men det var mest spårigt av all snö som fallit och ruskigt trögt och jobbigt. Glasögonen immade igen så de fick jag ta bort efter en mil.
Slängde i mig en mugg blåbärssoppa i Hökberg eftersom jag inte vågade stå stilla längre än så. Micke fanns där och skrapade bort det värsta från skidorna och sedan fick jag ge mig iväg direkt. Efter några kilometer kände jag att jag var supertörstig och förstod att jag måste se till att få i mig vätska tämligen omgående. Som tur var dök en vätskekontroll upp och jag slängde i mig en mugg blåbärssoppa till. Tyvärr stod jag några sekunder för länge för plötsligt gick skidorna inte alls. Försökte febrilt få bort alla snö som var under men det gick inte så jag fick helt enkelt ställa mig vid sidan om och ta av mig skidorna. Tog staven och kämpade som en blå för att få bort snön och när jag till slut fått bort det mesta fick jag försöka hitta någonstans att lägga ner skidorna och då hade jag ett lager snö under skorna som satt bergfast. Mitt i allt tänkte jag att jag inte vill bryta på grund av detta så jag kämpade hela tiden för att få bort snön från skor och skidor och efter ca 10 minuter så gick det och iväg igen.
Då var det riktigt jobbigt för det var så mycket blötsnö. Sedan var fokus på att inte klanta till det med mera snö under skidorna igen. Tänkte att i Eldris kan nog Micke fixa lite mer med skidorna annars kommer jag inte i mål. Det var riktigt kämpigt dessa 10 km men till slut stod det ”Välkommen till Eldris” och då kändes det underbart. Slängde snabbt i mig två muggar saft eftersom jag inte vågade stå länge…..ni vet… Kollade efter Micke men såg honom inte så det var bara att ge sig iväg innan snöhelvetet skulle göra platåskidor av mina skidor igen.
Lyckades åka några kilometer till men när det var 6 km kvar så var jag riktigt, riktigt trött. Inga spår, ramlade flera gånger, halkigt och folk som ramlade överallt. Men kilometer efter kilometer närmade jag mig målet och när jag hörde speakern i Mora så blev jag överlycklig. Lyckades ta mig de sista två kilometrarna inne i Mora också och över mållinjen utan att jag nog ens förstod det.
Ja, detta var en riktig upplevelse men jag har lärt mig flera saker. Jag kan inte:
– åka skidor utan tillstymmelse till spår
– åka skidor i 0-gradigt grisföre – då stannar jag hemma
– åka skidor när det snöat 20 cm blötsnö
Men jag är stolt över att jag tog mig i mål. Det var många som bröt idag. Det stod mängder med åkare hela vägen och skrapade sina skidor och folk ramlade överallt och hela tiden (inklusive jag). Jag är jättestolt att inte Andreas gav upp utan tog sig hela vägen till mål trots att han bara tränat 3 mil sammanlagt i vinter.
Till slut: TUSEN TACK till min chaufför, vallare, hejaklack, skidbärare och sambo Micke!
Starten
Innan start ser vi pigga ut.