Ingela skriver idag….. Inte för att jag åker så mycket skidor men när jag åker så är jag väldigt nöjd om jag kan åka en mil eller däromkring. Igår åkte jag 10,5 km och kände att jag nog skulle kunnat orka ett par kilometer till. Micke tipsade mig då om Kallbolsrundan som är 16 km och utan groteska backar (som jag inte gillar).
Jag kände mig riktigt taggad inför detta långa pass och packade till och med ner en clementin att ha under passet. Det var -11 grader när vi åkte från stugan så vi var ganska påpälsade men nere vid längdskidstadion var det ”bara” -7 grader så det kändes ju bra. Micke och hans pappa skulle börja med Kallbolsrundan och sedan lite extra svängar.
Jag gav mig iväg och efter ett par kilometer svängde jag in på Kallbolsrundan som tyvärr inte var så bra spårad utan väldigt mycket nysnö och inte alls så där skarpa spår som jag gillar. Dessutom snöade det lite och mer blev det när jag kom ut på denna runda så det gick ganska tungt. Nå, kilometer efter kilometer avverkade jag och efter drygt 8 km kom spårmaskinen och gjorde fina spår och då gick det lite lättare.
Efter ca 11 km kom jag till en T-korsning och ingen skylt (som jag såg) och det var fint spårat åt vänster och åt höger var det en liten snövall och ett spår som inte var värt namnet. Alltså tänkte jag att spårmaskinen givetvis spårat Kallbolsrundan så jag åkte iväg åt vänster. Inte en människa såg jag och det började bli lite jobbigt eftersom det var en del uppför och inga skyltar såg jag. Men jag tänkte att ”inga skyltar” så kör man bara rakt fram… Efter några kilometer så upptäckte jag tyvärr att jag kom fram till en återvändsgränd och insåg att jag åkt åt fel håll = x antal kilometer extra.
Suck, bara att vända och som tur var blev det en hel del nerför vilket var skönt. Mobilen ringde och Micke undrade om jag kört fel eftersom jag inte var vid bilen. Han hade faktiskt misstänkt redan vid T-korsningen att jag skulle åka fel – han känner mig väl. Min clementin hade jag ätit upp och ingen vätska hade jag med mig så jag fick kämpa på framåt. När jag åkte förbi där jag gjorde min felkörning var det ca 4 km kvar och rätt som det är står Micke där. Ganska skönt att se honom faktiskt (fast jag alltid ska klara mig själv). Han hade varm saft som jag fick och det gav mig lite energi.
Jag tyckte faktiskt det gick ganska bra hit men väldigt snabbt kände jag att jag höll på att bli väldigt trött i mina ben och det snöade så att jag fick staka nerför de små nerförsbackarna som var. De sista tre kilometrarna var jag riktigt, riktigt trött och det var meter för meter som gällde. Såå himla skönt att se stadion när jag kom fram och det visade sig då att jag åkt nästan 23 km. Inte riktigt det pass jag planerat men jag var ändå stolt över mig själv att jag tog mig runt utan att gnälla.
Har sovit en timme nu och min kropp värker. Nu hoppas jag att mina kompisar i huset lagar en god middag till mig efter mitt megapass. Jag kan i alla fall säga att det är så himla fint här i Orsa Grönklitt – ett riktigt längdskidparadis! Kan verkligen rekommendera er att åka hit.
Fin natur!
Mickes skidblogg 